Stol

Jaha.. Imorgon ska jag ringa om lägenheten inför flytten. Jag, Jeanette ska alltså flytta, helt själv, från sitt "safe" i Orsa och bosätta mig i värlmland. Fem månader säsong. Oh.. Börjar bli lite nervös. Det trodde ni inte va? Ne, det är nog för jag inte trodde det själv. Fast flytten till Örebro var också helt ensam, men där va det jävligt ensamt. Kommer sakna mitt liv här.. Jag hade kunnat bott här, inga problem, men jag vill inte. Jag trivs så otroligt bra och har såklart dom bästa vänner som går att ha.. Men om tio år vill jag inte ens förställa mig själv bo kvar här. Ser och hör på andra som är äldre eller sånna som redan är fast då dom är i min ålder. Eller fast och fast, så kanske man inte riktigt kan säga. Men iaf.. Gå fram och tillbaka till jobbet, handla ibland, sova allt för mycket av tristess.. Förfesta med "vänner" fredag och lördag, båda dagarna leder till Hotellet eller Bykrogen. EFTERFEST, fast vissa har spytt fem gånger och resten kan knappt gå och definitivt inte betee sig vettig. Står och ser samma sak varendra jävla helg och om jag inte står och kollar beteer jag mig precis likadant. Vaknar dagen efter med världens ångest och telefonen börjar ringa. AH! Man dras in i det på något sätt, man blir som dom. Man måste supa ikapp för att klara av att umgås med alla jävla pack. Att ens orka med att vara nära dom, en av dom.. Jag är väl "en av dom" för alla andra så kanske inte ska säga allt för mycket. Men är så jävla less på alla ihåliga, ensamma människor så jag vill spy. Det finns inget att hämta här. INGENTING! Tommet, tristess, oändliga dagar som gör att vardagen blir en evighet. Samma sak varenda dag, hela tiden.. Samma folk äter samma sak, samma folk som dricker samma sak, kör samma skämt hela fucking tiden. Dom tror att dom är ensamma med att säga saker, men när 20 stycken av dom säger samma sak varje jävla dag blir man tyvärr jävligt less. Mitt jobb är säkert roligare om det varierar mer och inte består av bara sånna som kommer varje dag samma tid. Jag går hem, öppnar balkongdörren, grannen kommer genast ut och röker. Hon säger aldrig nåt, tittar aldrig på oss, bara står på tvärsöver. Sätter på tv, somnar. Vaknar, lite folk kommer och går, kollar på tv, lägger mig försöker sova, det går inte..

Orkar inte tänka mer, orkar inte att allt hela tiden snurrar och jag inte kan få ut det. Försöker skriva men tanken är allt för snabb. Mina sinnen spelar varandra spratt och jag kan aldrig riktigt få grepp om vad som egentligen händer. Blir förvirrad, gömmer mig. Ensamheten kryper genast över en och ensam är aldrig stark. Nån att dela allt detta med, nån som delar mina sinnen och mina värderingar, en vän.. En vän att dela kärlek och livet med, tankar och resan. Livet är min resa men orkar inte längre ensam. Kanske behöver jag nu hitta en vän som för mig in på rätt väg i livet. Men ödet säger till mig att inte hitta någon just nu, lev ensam säger han till mig. Jag lyssnar. Ödets makt är trots allt starkare än jag någonsin kan förseställa mig, det vet bättre och jag är tyvärr dess slav tills döden tar över och leder mig till en värld som ingen vet existerar. Meningen då. Vart är jag på väg. Vad är min livs uppgift.. Trots allt är det meningen att jag inatt, som många andra nätter, ska sitta här i mörkret med mitt ljus. Fundera, bli förvirrad och arg, ledsen och bekymrad. Hittar jag någonsin min andra hälft. Nåt fattas. Jag vet inte om det är en del av mig eller om det är en del av någon annan, men nåt är det, nåt gör att jag inte känner mig hel. Kanske är det en förlorad vän under resans gång, kanske är det en ännu oupptäckt vän. Kanske finns denna biten redan runt mig, men har inte ännu nått dess djup. Antar att allt egentligen, i grund och botten, beror helt på mig själv. Jag vågar inte riktigt släppa efter och låta allt, som jag är skapt att kunna göra, komma.. Livet måste skötas realistiskt men kan endast förstås orealistiskt. Trött på det här nu, trött på att inte förstå mig på mig själv. Vart kommer alltifrån.. Varför ska jag kunna tänka dom här tankarna och se saker som jag ändå aldrig kommer förstå mig på. När jag väl funderar klart på saker och ting dyker hundra nya grejer upp. Jag diskuterar, dividerar, vänder och vrider på allt men får inga svar. "Kan inte reglerna i spelet". Nej, men varför i helvete då spela?
 

Sitter och samtalar lite med Maja i luren. Kl på typ 01.30. Slutade runt tolv, åkte upp till hotellet, drack två öl, tröttnade på alla fyllon som hängde över mig och gick hem. Nu sitter jag här i mörkret och funderar på en massa saker. Fattar inte varför man ska bli så jävla sentimental på nätterna, det är nog mörkret som lurar min lilla hjärna. Men det behöver inte alltid vara en dålig grej att bli lite sentimental ibland men det är rätt jobbigt. Längtar bort från det här stället samtidigt som jag älskar det och gärna vill stanna kvar. Men det går inte att vara kvar här, tyvärr. Sista kvällen på strandserveringen någonsin ikväll. Nu stänger dom för gott och Orsas sommrar kommer bli helt annorlunda. Rätt spännande och se hur nästa sommar kommer att bli.. Tomt antar jag. Nej, måste sova, även då jag har hur mycket som helst på hjärtat, ska upp tidigt imorgon igen. Trött på det här nu, skulle ge vad som helst för en dag ledigt. Men imorgon är det iaf bara dag, inte dubbelpass. Hatar dom, man slutar ett jobb sen hem och lugna ner sig och bli trött, då ska man plötsligt iväg till nästa jobb. Hinkar alldeles för mycket kaffe som resulterar i sömnlösa nätter och kissnödig hela tiden. Måste nästan tänka över mina beroenden snart, kanske borde minska på nåt av dom. Nej fan, godnatt..

"Är det så här när man är kär när man är liten, hur ska det då bli när man blir kär när man blir stoor." Tror inte att man kan bli kär på så många olika sätt. Man är nog alltid liten när man är kär, det är senare när man ska behöva älska någon, sitta i hop med någon och vara någons man blir stor. Men när förälskelsen smyger sig på blir vi nog alla 15 igen och tur är väl det för annars hade det inte alls vart samma sak. Om ansvaren och allt sånt skit hade funnits i tankarna när man är som mest kär så hade det inte funnits gifta människor.

Shysst kväll med bärs och hultfred snack, den värsta ångesten har lagt sig och är nog på plats nästa år igen. : )

Håller på att försöka sanera skallen på skit. Massa jävla onödigheter där inne som inte behöver vara där. Lite frusterande när jag inte vet vad det är jag ska behålla bara, inte heller är jag allt för bra på att slänga saker så..  Ska sitta vaken i mörkret med musik inatt och bara fundera ut en massa saker, grubbla, filosofera, skriva, njuta och sedan sova hur länge jag vill imorgon. När jag vaknar kan jag softa på balkongen tills jag känner för att börja dagen. Shysst käk och bara må bra. Om inte allt går åt helvete vilket menas med att jag sover till fyra  - fem och är trött, grinig, dåsig i skallen och ligger på soffan resten av dagen så jag inte kan sova på natten. Men tänker inte säga till mig själv att det verkligen inte får bli så utan tar det som det kommer, för om jag försöker tvinga upp mig själv när jag inte behöver så gör jag precis tvärs emot. Hm.. Kan fan inte ens lyssna på mig själv, allting tvärsemot jämt. Undermedvetet också, bara är sån, vet inte varför. Kanske ska ta och fundera ut det inatt också eller kanske är bäst att låta bli.

Tro om jag också skulle göra en mode blogg, fast kalla den Modeblind.blogg.se.

Mat hos Mormor idag, grillat och en massa annat mumms, men det bästa va ändå blåbärspajen. LOVE IT!

Mora festivalen två dagar i rad, helt ok. Träffat massa folk man inte sett på ett tag och spanat på sångaren i Wood Pjuks. Riktigt het. ;) Nej då. Men kul va det fast det sög och lördagen vart nykter med en trevlig biltur med Maja.
Nu ska jag åka på djur och natur med mamma och systrar sen hem och sova! Tror jag är ledig imorgon alltså, nice nice. Städa och fixa. Personalfesten är på onsdag, gruvar mig en hel del. Urs.. Men kul somfan blir det även då man alltid blir knack. Väldigt givande skrivning i väntan på att syster ska hitta det hon aldrig hittade. :)

Hajdoo

Riiing Riiing
"-Flottikoski, nej Noppikoski, Jeanette"
-As garv, hej hej..
-Oh, va det bara du.

Kanske inte alla som fattar det där men fan va det va pinsamt. Har länge velat svara så där men kan liksom inte göra det. Men imorse for det bara ur mig mitt i alla förberedelser.

Framtiden känns mest rörig nu, ingen aning om någonting. Vill härifrån men hur och vart, utan det bestämt så blir inget bestämt heller. Ska nån av alla som sagt att dom vill med, med? Utan det säkert och bestämt vet jag ingenting. Tänder en cigg och funderar på vad jag ska bli när jag blir stor. Det är samma sak nu som alla andra gånger, ett stort svart hål. Vet vad jag skulle kunna vilja bli men har fan inte en aning om vart jag hamnar. Är jag kanske mer en filosof ändå, bara drömmer mig bort och önskar men ingenting händer. Kanske vill jag ha det så, jag kanske vill drömma om saker jag aldrig någonsin kommer att göra. Mitt hopp och mina känslor kanske hänger på att jag har drömmen kvar, vill inte göra så den går i uppfyllelse, då kanske allt spricker. En trygghet helt enkelt. Sommaren har väckt en massa känslor jag inte trott jag har haft och många nya ansikten i mitt liv. Men människorna åker tillbaka till sitt liv och deras ansikten kommer sakta att tynas bort av tiden. Denna jävla tid som aldrig någonsin kommer att ta slut. Till hösten står jag här med en massa minnen av hur det en gång varit här och ensam lämnad kvar i något som förtär människor och som vissa redan har blivit ätna levande av. Ren psykis tortyr är vad som pågår i det jag lever i. Måste bort, måste släppa taget av vad som jag har som trygghet, för jag vet att där ute någonstans finns min trygghet och mitt öde. Mitt öde är inte att vara kvar här, jag har mycket mer att ge än så och fastar jag här äts även jag levande inom kort framtid.