Stol

Genom åren har man förlorat, återfunnit och hittat nya vänner och gemenskaper. Livet flyter på och tiden är lång mellan gångerna man funderar vart livet och alla människor har tagit vägen. Och varför det blev som det blev. Endel döda, vissa försvunna, andra bara ute ur ens liv och vissa finns såklart kvar vid ens sida. Men hur kan det komma sig att nästan alla som har gått ur mitt liv är dom jag faktiskt har betytt mest för mig. Har jag stängt dom ute? Vill dom kanske inte in, men hittar inte. Eller är det jag som borde hitta in men inte är tillräckligt uppmärksam på dom öppna dörrarna. Vi kanske står i skuld allihopa, vi kanske inte uppmärksammar varandra. Men sen finns det dom som hela smiter in i minsta lilla springa och nästan vägrar hitta ut. Varför drar jag till mig människor som jag inte tål och tappar dom som jag verkligen tycker om. Kanske är det jag som alltid är låst och svår att nå. Eller är jag bara rädd. Rädd för vad som ska hända om jag förlorar någon en gång till.
Tanken slog mig här om dagen när någon plötsligt sa hej. Efter fyra år så stod han plötsligt där. Vad gör jag, jo, jag stänger igen dörren och springer därifrån. Jag tror jag är arg, ledsen, besviken. Eller bara allmänt förvirrad. Vad vill han mig efter alla år. Men när jag kom hem kom jag och tänka på en väns bortgång och blev påmind om att livet inte är så långt som vi hoppas på. Heller inte som vi trodde det skulle bli. Jag hatar mig själv för jag vet att det är jag som är konstig och svår. Varför kunde jag bara inte ha stannat och pratat, frågat hur det går, hur livet ser ut. Kanske tycker jag att det är bra som det är för att inte behöva bli utstängt igen eller.
Min bästa vän då. Vart är hon, vem är hon.. Varför blev det så här. Stängde jag henne ute också eller gick vi bara åt motsatt håll. Det är konsting hur det kan bli. Varför det blir så. Hur det kan vara som det är. Ett glas vin får bestämma hur historien skall avslutas.